Simma

Ett stilla skärgårdshav och en stjärnklar ljummen natt. Din hand i min på en båt med motorn av. En tyst natt förutom måsarnas vingslag ovanför. Ett stadigt månljus att titta på. Dofterna av nattvatten och tång och din hud och kropp och ångan från en öppen termos med nattsvart kaffe. Om det blåser upp och jag faller överbord. Om jag glömmer bort hur man simmar och om jag sjunker till botten och ser månljuset sakta försvinna allt längre bort tills allt är mörkt. Om vi tappar bort varandra och jag är helt ensam när jag når botten. Om det händer, för det kan bli så. Då ska jag inte vara rädd. Jag ska tänka klart, ta det med ro. Låta vattnet skölja mig, föra mig vart än det vill. Jag ska inte vara rädd för däruppe lyser månen med hela sin lyskraft, banar väg för båten som driver hemåt mot ön. Ljuset i horisonten som ska gå upp snart och sedan ner och upp igen. Så ser jag dig plötsligt framför mig och jag minns att simma och jag simmar. Med månen som nattlampa trevar jag mig upp till ytan och där är du och hjälper mig upp. Ett stilla sommarregn faller ur ett ensamt sommarmoln för regndroppar på hav är det vackraste jag vet. Om jag faller överbord en stjärnklar natt när du är här bredvid, ska jag inte vara rädd men jag ska minnas att simma, simma mot ytan med månen som ledljus och hoppas du finns kvar och att du sträcker dig efter mig. Jag ska simma, jag ska inte ge upp.

Gamla stan

Ibland tänker jag på gamla stan och dess kullerstensgator och ojämna och olikfärgade fasader. Jag tänker att jag går där i gränderna och det är tidig morgon och solens första mjuka ljus speglar sig blygt i fönstergluggar och lyktor.

Doften av puls ligger kvar från kvällen innan, från uteserveringar och stråk.
Parfymdofterna, likt tunna trådar som besökarna lämnat när de vallfärdat hem i natten.

Nu ligger stenarna öde och det stillsamma kupar sina allvarsamma händer över staden i väntan på nattens och gryningens uppbrott. Sprickan som gör dag och det mjuka som blir skarpt.

Men ännu är det stilla i den vilande staden. I det morgonyra ljuset som håller mig varmt i famn och dofterna som fyller den tidiga morgonen. Ännu en stund är det bara jag här.

Tröst

Du sitter på en blåmålad pall i köket, i luft av sot och kvalm

Avskild och utom räckhåll
Mina fingertoppar försöker nå, du är sammanbiten men du vill ändå

Dina nakna fötter på åldrade plankor
Åldrade plankor och svåra tankar

Din hud är grå, ditt hår är långt, din mun är hård

Ingenting han återställas, det som är borta är så, endast tröst återstår
Ett litet skört och ensamt ord men stort nog om det når

Men tröst gömmer sig på glömda platser när ångest sprattlar likt en ål

Trösta mig, ber din blick

Ett hav av tröst måste komma nu och dra dig ut, eller omge dig och skölja dig och rädda dig

Tröst måste komma, men hur

Overklighet

Stammarna ser overkliga ut
som en dåligt teckning i blyerts
tekniken må vara god men den rätta känslan fattas
har du ens sett en björkstam vill jag fråga
det är något med pennstrecken
de är för exakta
eller för starka

Ljuset faller på något märkligt vis
kanske ska träden växa ur sin bark
i färd att spricka bit för bit

Borde inte landskapet se annorlunda ut
tid och rum tycks leka nåt
det gröna är inte grönt
det bruna är inte brunt
någon har blandat färgerna fel
koltrasten som vänder blad i diket tittar tillbaks
också han tycker allt känns ovant och fel
som en sorts overklighet

På fältet står en bock och kanske han tänker
”vad har jag gjort av mina händer
igår var jag människa idag är jag bock
jag måste ha slumrat bort”
så förvånad ser han ut
han står nära en bäck med kylslaget vatten
som inte ser ut som vatten
det är inte blått
det är inte vått

Björkarnas bark ser ut som bergsskrevor
sådana man löper risk att fastna i
så ska de nog inte se ut

När blev allt nytt, eller förbytt
till en overklighet
som om vad som helst kan hända
i denna märkliga bortvända

Lilla Guppy

Han är en liten guppy, eldsprakande vacker och fenor av guld. Snabbast av sin sort och klok som en bok. Mild och följsam i sitt sätt, vaken och alert.

Lilla guppy, du är snäll, fin och len. Du lyssnar, hör och ser.
Lilla guppy, du arbetar, sliter och gör. Du är bra, smart och faktiskt utbildad ingenjör.

Guppy kommer hem från jobbet, med ögon som spränger av tårar som vill ut. Han tiger när han vill tala, kniper när han vill rasa.

Hajar äter guppys, det är deras sätt. Hajar är oftast bara fiskar, bättre på att hävda sin rätt. Hajar är oftast bara fiskar, sämre på att veta vad som är rätt.

På morgonmötet i ett gråmålat mötesrum med vinröda stolar. Där sitter hajar på rad med spretande fenor och glappande käftar. Lilla guppy är fast i ett shark-tank och önskar sig bort. Tårarna spränger, andningen flämtar. Han tar till orda men ingen hör.

Lilla guppy reser sig då upp. I ett gråmålat mötesrum med vinröda stolar tar han ett uppiggande andetag, gör sig så lång han kan.

Och säger
”Hej då hajar, nu drar guppy”

Slokande fenor och gapande käftar när guppy reser sig och går. Men inuti guppy bubblar det av skratt. För han vet. Allt skall fallera och deras dagordning rasera. Nu måste hajarna spänna sina egna hjärnsenor och de lär inom kort knapra på sina egna fenor.

Mor kanin

Där satt mor kanin
ack ve, ack ve
med händerna i kne
oroad och trött
ack ve, ack ve
hade svårt att le
ungen hennes var borta
ack ve, ack ve
han ville va i fre
tatt sin väska me
ack ve, ack ve
skulle hon få återse?

Sommaren gick, hösten kom
ack ve, ack ve
mor hade hört att ungen levt loppan
partajat sommaren igenom med igelkottan
men en da så banka de på dörrn
utanför stod ungen
ack ve, ack ve
kaninmor kunde le
ack le, ack le
härligt är att återses!

Lilla katt

Lilla katt, lilla katt
få inte fnatt
du må vara en enkel bondkatt

och hunden han är stor, så stor
men inte lika snabb

– Ge honom en jabb!

Lilla katt, lilla katt
du är listig som en räv
och hunden han är ganska snäv
nog kan du honom lura
hoppa fram bakom ett hörn och ge honom en slutfaktura!

Alkohol-romantik-problematik

– Jag ogillar att bråka, sa Kråka

– Istället tänker jag fixa en drink åt Herr Fink

– En drink? sa Fröken Skata

– Tänk om han inte vågar rata?

– Äsch, han behöver koppla av, sa Kråka

– Alkoholromantik! Utbrast Fröken Skata

– Oj oj all denna dramatik, sa Herr Fink

– För en endaste liten drink, instämde Fru Sparv

– Ja det var ett jävla larv! vrålade Kråka,

som egentligen inte ville bråka.

Mina träd

Mina träd som skuggar ängen, ger rådjuren gömme och den betande älgen stöd. Mina träd som sover om vinter men vaknar sen. De står där de står tills de inte längre vill. Om kvällarna när inga människor syns samtalar de med varandra. Viskande så ingen ska bli misstänksam. Djuren hör, djuren förstår. Kan jag bo i din topp frågar skatan det ena trädet och trädet säger att det går bra. Mina träd står som en ring runt ängen, skyddar djuren, gräset och vinden.