Simma

Ett stilla skärgårdshav och en stjärnklar ljummen natt. Din hand i min på en båt med motorn av. En tyst natt förutom måsarnas vingslag ovanför. Ett stadigt månljus att titta på. Dofterna av nattvatten och tång och din hud och kropp och ångan från en öppen termos med nattsvart kaffe. Om det blåser upp och jag faller överbord. Om jag glömmer bort hur man simmar och om jag sjunker till botten och ser månljuset sakta försvinna allt längre bort tills allt är mörkt. Om vi tappar bort varandra och jag är helt ensam när jag når botten. Om det händer, för det kan bli så. Då ska jag inte vara rädd. Jag ska tänka klart, ta det med ro. Låta vattnet skölja mig, föra mig vart än det vill. Jag ska inte vara rädd för däruppe lyser månen med hela sin lyskraft, banar väg för båten som driver hemåt mot ön. Ljuset i horisonten som ska gå upp snart och sedan ner och upp igen. Så ser jag dig plötsligt framför mig och jag minns att simma och jag simmar. Med månen som nattlampa trevar jag mig upp till ytan och där är du och hjälper mig upp. Ett stilla sommarregn faller ur ett ensamt sommarmoln för regndroppar på hav är det vackraste jag vet. Om jag faller överbord en stjärnklar natt när du är här bredvid, ska jag inte vara rädd men jag ska minnas att simma, simma mot ytan med månen som ledljus och hoppas du finns kvar och att du sträcker dig efter mig. Jag ska simma, jag ska inte ge upp.

Gamla stan

Ibland tänker jag på gamla stan och dess kullerstensgator och ojämna och olikfärgade fasader. Jag tänker att jag går där i gränderna och det är tidig morgon och solens första mjuka ljus speglar sig blygt i fönstergluggar och lyktor.

Doften av puls ligger kvar från kvällen innan, från uteserveringar och stråk.
Parfymdofterna, likt tunna trådar som besökarna lämnat när de vallfärdat hem i natten.

Nu ligger stenarna öde och det stillsamma kupar sina allvarsamma händer över staden i väntan på nattens och gryningens uppbrott. Sprickan som gör dag och det mjuka som blir skarpt.

Men ännu är det stilla i den vilande staden. I det morgonyra ljuset som håller mig varmt i famn och dofterna som fyller den tidiga morgonen. Ännu en stund är det bara jag här.

Tröst

Du sitter på en blåmålad pall i köket, i luft av sot och kvalm

Avskild och utom räckhåll
Mina fingertoppar försöker nå, du är sammanbiten men du vill ändå

Dina nakna fötter på åldrade plankor
Åldrade plankor och svåra tankar

Din hud är grå, ditt hår är långt, din mun är hård

Ingenting han återställas, det som är borta är så, endast tröst återstår
Ett litet skört och ensamt ord men stort nog om det når

Men tröst gömmer sig på glömda platser när ångest sprattlar likt en ål

Trösta mig, ber din blick

Ett hav av tröst måste komma nu och dra dig ut, eller omge dig och skölja dig och rädda dig

Tröst måste komma, men hur

Lyft mitt tak

En kastvind
bryter ut, fyller ut
i sista stund, strax tar luften slut

vädermyteri och tumult
blå-grå-svarta moln darrar
luften svajar

regnet väntar,
nej inte väntar
vrider sig ur stiltjens grepp
följer stormen
gör sig fri

oväder
jag älskar dig
trots att jag inte vet vad som väntar
för att jag inte vet vad som väntar
längtar

lyft mitt tak
regna in
skallra luckor och spröjs
gör dån från jättevåg
rufsa mitt hår, skrynkla mina kläder
gör en rännil av min stig
en sjö på min bakgård
ta hål på omslutande vakuum
låt skyn lysa
slå om från ljum
fyll stranden med skum

lossa mig
mitt i stormen

lyft mitt tak, gör det du
lyft mitt tak, gör det nu!

Overklighet

Stammarna ser overkliga ut
som en dåligt teckning i blyerts
tekniken må vara god men den rätta känslan fattas
har du ens sett en björkstam vill jag fråga
det är något med pennstrecken
de är för exakta
eller för starka

Ljuset faller på något märkligt vis
kanske ska träden växa ur sin bark
i färd att spricka bit för bit

Borde inte landskapet se annorlunda ut
tid och rum tycks leka nåt
det gröna är inte grönt
det bruna är inte brunt
någon har blandat färgerna fel
koltrasten som vänder blad i diket tittar tillbaks
också han tycker allt känns ovant och fel
som en sorts overklighet

På fältet står en bock och kanske han tänker
”vad har jag gjort av mina händer
igår var jag människa idag är jag bock
jag måste ha slumrat bort”
så förvånad ser han ut
han står nära en bäck med kylslaget vatten
som inte ser ut som vatten
det är inte blått
det är inte vått

Björkarnas bark ser ut som bergsskrevor
sådana man löper risk att fastna i
så ska de nog inte se ut

När blev allt nytt, eller förbytt
till en overklighet
som om vad som helst kan hända
i denna märkliga bortvända

Vår

Snöflingor, men bara då och då
några få
som flyter i det blå
det är vinden som för
och flingorna hänger på
även om det är kallt
ser du bara vår
i dig har den gjort sitt intåg
fast utan sol
fåglarna gömmer sig i dun
blommorna tar återigen en lur
men du ser bara vår
din vintermur har fallit för i år
så vår
ändå
även om jag inte riktigt förstår
för jag fryser så
men tids nog
tids nog blir det vår
också här där jag går

Äntligen lite tystnad

Äntligen lite tystnad, ut och bort från vägar och hus
och fotbollsplaner.


Äntligen lite tystnad här hos de kala träden
och gräset som ligger platt efter snön som nyligen smält.
Äntligen lite tystnad här där luften är ny,
inte återanvänd av tusen människor och bilar
och minst fyra bussar i halvtimmen.


Äntligen lite tystnad men fåglarna låter förstås en del,
men vad gör det.


Här är luften hög och fågelljuden är väl ändå trivsamma.
Äntligen lite tystnad sånär på fåglarna,
och blåsten som tjuter.
Och de skällande hundarna som leker på fältet
och mannen som kallar på dem med en visselpipa som skriker.


Äntligen lite tystnad när jag kommer hem förutom fläkten som surrar
och trafiken utanför mitt fönster.


Äntligen lite tystnad
när jag är död och begraven
men dit ner vill man sannerligen inte bli dragen.

Rullar bort

Jag sitter i en tågkupé
och tittar ut på er

Ni står på perrongen
tillsammans alla tre

Ni skrattar och ni kramas
era ögon ler

Jag sitter här och känner
hur tåget sakta går

Jag tänker jag ska vinka
men ni hinner inte se
och egentligen, är jag glad för er

Nu rullar tåget ut
och bort

Nu syns jag inte mer

Avtryck

Allt han ville var att synas
den enklaste av önskningar så svår att fylla
ett avtryck av mig, sa han och såg på
när världen snurrade runt några få

han var aldrig av girig sort
men också han ville få
en liten scen där han kunde stå
för en stund vara allt

men här i världen är det ofta kallt
ingen vågade låna ut sin plats
av rädsla att mista allt

allt han ville var att lämna spår
allt han ville få
en liten scen där han kunde stå

Blind för dig nu

Det blev så tydligt nyss, du borde sett mig där, varit här.
Aldrig mer lär en sådan öppningen ges, ses.
Alla stjärnor stod rätt, det hade varit barnsligt lätt, för dig att ge.
Du borde ha hört, det där och allt jag sa här.
Nyss så behövdes du, hur kunde du missa det?
Det fanns något du borde se, något att ge, en sorts skyldighet?
Jag har ju hjälpt dig genom din osäkerhet?
Jag vill blunda nu, bli lika blind som du, vill aldrig mer se, ge.
Jag gör mig blind nu, blind för dig du, synd för dig nu.