Fåglarna

Det är fåglarnas tid nu
marsfåglar i mitten av april
sent omsider
fyller skogens korridorer av läte och låt
flyger med kvistar
hit och dit
människorna är på påsklov
ingen stör i fåglarnas hov

Nu är det brått
att visa upp sin granna hjässa
han gör sig till, den blå
men hon vill ha en annan ändå
fåglar hörs i tallens topp
och på björkens lägsta kvist
några är milda, vänliga och goda
andra är det inte kan jag förmoda

Skogen är blöt och doftar mossa och gran
inget annat hörs än fåglarnas tal
marsfåglar i april
väntan är äntligen över
skogsduvan har återvänt från söder

Nu när jag stått här en bra stund
mitt i fåglarnas nyväckta lund
vet jag
att något av det bästa med jorden
är att fåglarna bebor den

Augusti

Augusti, du i den bomullsvita dimman på mitt fält.

Dansar i en doft av varmt och kallt. En blandning av nattens vatten och dagens sol, och fallfrukt som älgkon bjuder sin kalv.

Det prasslar i gräset när smådjur rör sig och från ovan hörs fåglars vingslag.

Nu när augusti är här vaknar jag. Ingen väcker mig som du, viskar jag.

Luften är vit och kall, den kyler min hud men inuti är jag varm. Du är sommar men också höst.

Du rymmer nytt och gammalt och sådant jag inte förstår, jag frågar dig om det emellanåt.

Du öppnar dörrar och fäller persienner, i ett och samma drag.

Du kommer med den långa natten och du tystar sommarskratten. När dimman tätnar på havet är det du som signalerar i natten.

Du kommer med sensommarstrålar, och tillfälligheter på varma klippstenar.

Augusti dansar i den bomullsvita dimman på mitt fält om natten. Jag är vaken nu, i augustinatten.


En samling utkast

Skriva dagbok, det längtar jag. Stora ord och små, långa korta röda blå. Jag ska köpa mig en vacker dagbok iklädd sammet. Kanter med guldfärg på varje enskilt blad. I två veckor ska jag skriva det finaste jag kan, med vässad blyerts satt uti min hand. En samling utkast och tankar, en bok för mina ord. I två veckor ska jag längta till min älsklingsskrivbok och skriva skriva skriva så mycket jag förmår.
Men sedan lär jag glömma att skriva någon dag, sedan två, sedan tre. Det dåliga samvetet ska ropa: håll ut håll ut håll ut. För det vore något visst och alldeles särskilt bra att ha

uthållighet, ihärdighet, evighetsdriv.

Jag ska köpa mig en dagbok att skriva i. En sådan där vacker av gammaldags sort. I två veckor ska jag dra fingret mot det lena omslaget. En samling utkast och tankar, en bok för mina ord. Men med tiden ska den säkerligen glömmas bort.

I en flyttstädning långt från nu syns en vacker dagbok av gammaldags sort med guldkanter på varje enskilt blad dyka upp. Med ord inuti, stora små långa korta röda blå. Jag undrar vad jag tänker då? Jag undrar om jag sparar den då? En samling utkast och tankar, en bok med mina ord.

Simma

Ett stilla skärgårdshav och en stjärnklar ljummen natt. Din hand i min på en båt med motorn av. En tyst natt förutom måsarnas vingslag ovanför. Ett stadigt månljus att titta på. Dofterna av nattvatten och tång och din hud och kropp och ångan från en öppen termos med nattsvart kaffe. Om det blåser upp och jag faller överbord. Om jag glömmer bort hur man simmar och om jag sjunker till botten och ser månljuset sakta försvinna allt längre bort tills allt är mörkt. Om vi tappar bort varandra och jag är helt ensam när jag når botten. Om det händer, för det kan bli så. Då ska jag inte vara rädd. Jag ska tänka klart, ta det med ro. Låta vattnet skölja mig, föra mig vart än det vill. Jag ska inte vara rädd för däruppe lyser månen med hela sin lyskraft, banar väg för båten som driver hemåt mot ön. Ljuset i horisonten som ska gå upp snart och sedan ner och upp igen. Så ser jag dig plötsligt framför mig och jag minns att simma och jag simmar. Med månen som nattlampa trevar jag mig upp till ytan och där är du och hjälper mig upp. Ett stilla sommarregn faller ur ett ensamt sommarmoln för regndroppar på hav är det vackraste jag vet. Om jag faller överbord en stjärnklar natt när du är här bredvid, ska jag inte vara rädd men jag ska minnas att simma, simma mot ytan med månen som ledljus och hoppas du finns kvar och att du sträcker dig efter mig. Jag ska simma, jag ska inte ge upp.

Gamla stan

Ibland tänker jag på gamla stan och dess kullerstensgator och ojämna och olikfärgade fasader. Jag tänker att jag går där i gränderna och det är tidig morgon och solens första mjuka ljus speglar sig blygt i fönstergluggar och lyktor.

Doften av puls ligger kvar från kvällen innan, från uteserveringar och stråk.
Parfymdofterna, likt tunna trådar som besökarna lämnat när de vallfärdat hem i natten.

Nu ligger stenarna öde och det stillsamma kupar sina allvarsamma händer över staden i väntan på nattens och gryningens uppbrott. Sprickan som gör dag och det mjuka som blir skarpt.

Men ännu är det stilla i den vilande staden. I det morgonyra ljuset som håller mig varmt i famn och dofterna som fyller den tidiga morgonen. Ännu en stund är det bara jag här.

Tröst

Du sitter på en blåmålad pall i köket, i luft av sot och kvalm

Avskild och utom räckhåll
Mina fingertoppar försöker nå, du är sammanbiten men du vill ändå

Dina nakna fötter på åldrade plankor
Åldrade plankor och svåra tankar

Din hud är grå, ditt hår är långt, din mun är hård

Ingenting han återställas, det som är borta är så, endast tröst återstår
Ett litet skört och ensamt ord men stort nog om det når

Men tröst gömmer sig på glömda platser när ångest sprattlar likt en ål

Trösta mig, ber din blick

Ett hav av tröst måste komma nu och dra dig ut, eller omge dig och skölja dig och rädda dig

Tröst måste komma, men hur

Lyft mitt tak

En kastvind
bryter ut, fyller ut
i sista stund, strax tar luften slut

vädermyteri och tumult
blå-grå-svarta moln darrar
luften svajar

regnet väntar,
nej inte väntar
vrider sig ur stiltjens grepp
följer stormen
gör sig fri

oväder
jag älskar dig
trots att jag inte vet vad som väntar
för att jag inte vet vad som väntar
längtar

lyft mitt tak
regna in
skallra luckor och spröjs
gör dån från jättevåg
rufsa mitt hår, skrynkla mina kläder
gör en rännil av min stig
en sjö på min bakgård
ta hål på omslutande vakuum
låt skyn lysa
slå om från ljum
fyll stranden med skum

lossa mig
mitt i stormen

lyft mitt tak, gör det du
lyft mitt tak, gör det nu!

Overklighet

Stammarna ser overkliga ut
som en dåligt teckning i blyerts
tekniken må vara god men den rätta känslan fattas
har du ens sett en björkstam vill jag fråga
det är något med pennstrecken
de är för exakta
eller för starka

Ljuset faller på något märkligt vis
kanske ska träden växa ur sin bark
i färd att spricka bit för bit

Borde inte landskapet se annorlunda ut
tid och rum tycks leka nåt
det gröna är inte grönt
det bruna är inte brunt
någon har blandat färgerna fel
koltrasten som vänder blad i diket tittar tillbaks
också han tycker allt känns ovant och fel
som en sorts overklighet

På fältet står en bock och kanske han tänker
”vad har jag gjort av mina händer
igår var jag människa idag är jag bock
jag måste ha slumrat bort”
så förvånad ser han ut
han står nära en bäck med kylslaget vatten
som inte ser ut som vatten
det är inte blått
det är inte vått

Björkarnas bark ser ut som bergsskrevor
sådana man löper risk att fastna i
så ska de nog inte se ut

När blev allt nytt, eller förbytt
till en overklighet
som om vad som helst kan hända
i denna märkliga bortvända

Kliva ut på bron

Ibland när jag klivit ut på bron ångrar jag mig
och vill dra allting tillbaka in
varför klev jag ens ut?
varför lät jag allt mitt, sippra ut
jag skulle ha tvingat det kvar
du ska ändå inget av mitt ha
du har inte bett om det, jag vet
jag lägger för mycket tid och går löjligt många mil
jag ångrar mig nu och lovar mig själv
att inte kliva ut

tills jag glömt hur jag kände nu

Vattna pelargoner

Jag vill gå till jobbet
gå hem och äta pannbiff
gå till frisören
dricka vin med en vän
vattna pelargoner och vara nöjd i det
inte slita ut mitt inre
på golvet och stampa på mig
gräva runt i min själ
slira runt i en pöl av mig (det som återstår)
fan så trött jag är på mig
detta evinnerliga hjärta och smärta
och all iver som river och en hel del andra mediokra rim
Jag vill bara vattna pelargoner och vara nöjd i det
i fred
inget mer än det

Men sån är inte jag, i fred blir jag först i livet efter
så jag plockar upp mina rester (några hårtestar)
och fortsätter leva med den jag är
hjärta, smärta och iver som river
och allt sånt där blah