Fåglarna

Det är fåglarnas tid nu
marsfåglar i mitten av april
sent omsider
fyller skogens korridorer av läte och låt
flyger med kvistar
hit och dit
människorna är på påsklov
ingen stör i fåglarnas hov

Nu är det brått
att visa upp sin granna hjässa
han gör sig till, den blå
men hon vill ha en annan ändå
fåglar hörs i tallens topp
och på björkens lägsta kvist
några är milda, vänliga och goda
andra är det inte kan jag förmoda

Skogen är blöt och doftar mossa och gran
inget annat hörs än fåglarnas tal
marsfåglar i april
väntan är äntligen över
skogsduvan har återvänt från söder

Nu när jag stått här en bra stund
mitt i fåglarnas nyväckta lund
vet jag
att något av det bästa med jorden
är att fåglarna bebor den

Simma

Ett stilla skärgårdshav och en stjärnklar ljummen natt. Din hand i min på en båt med motorn av. En tyst natt förutom måsarnas vingslag ovanför. Ett stadigt månljus att titta på. Dofterna av nattvatten och tång och din hud och kropp och ångan från en öppen termos med nattsvart kaffe. Om det blåser upp och jag faller överbord. Om jag glömmer bort hur man simmar och om jag sjunker till botten och ser månljuset sakta försvinna allt längre bort tills allt är mörkt. Om vi tappar bort varandra och jag är helt ensam när jag når botten. Om det händer, för det kan bli så. Då ska jag inte vara rädd. Jag ska tänka klart, ta det med ro. Låta vattnet skölja mig, föra mig vart än det vill. Jag ska inte vara rädd för däruppe lyser månen med hela sin lyskraft, banar väg för båten som driver hemåt mot ön. Ljuset i horisonten som ska gå upp snart och sedan ner och upp igen. Så ser jag dig plötsligt framför mig och jag minns att simma och jag simmar. Med månen som nattlampa trevar jag mig upp till ytan och där är du och hjälper mig upp. Ett stilla sommarregn faller ur ett ensamt sommarmoln för regndroppar på hav är det vackraste jag vet. Om jag faller överbord en stjärnklar natt när du är här bredvid, ska jag inte vara rädd men jag ska minnas att simma, simma mot ytan med månen som ledljus och hoppas du finns kvar och att du sträcker dig efter mig. Jag ska simma, jag ska inte ge upp.

Äntligen lite tystnad

Äntligen lite tystnad, ut och bort från vägar och hus
och fotbollsplaner.


Äntligen lite tystnad här hos de kala träden
och gräset som ligger platt efter snön som nyligen smält.
Äntligen lite tystnad här där luften är ny,
inte återanvänd av tusen människor och bilar
och minst fyra bussar i halvtimmen.


Äntligen lite tystnad men fåglarna låter förstås en del,
men vad gör det.


Här är luften hög och fågelljuden är väl ändå trivsamma.
Äntligen lite tystnad sånär på fåglarna,
och blåsten som tjuter.
Och de skällande hundarna som leker på fältet
och mannen som kallar på dem med en visselpipa som skriker.


Äntligen lite tystnad när jag kommer hem förutom fläkten som surrar
och trafiken utanför mitt fönster.


Äntligen lite tystnad
när jag är död och begraven
men dit ner vill man sannerligen inte bli dragen.

En trädtopp och en vind

En trädtopp bugar i en vind, en vind behaglig men inte mild. Trädtoppen är stark men av ålder tärd med nakna kvistar och fårad bark. Hans hölje må vara sargat av tid och liv men i stommen är han ännu okuvlig. En ungdomlig vind som rör sig i lena cirklar, till fullo utsträckt. Likt en ballerina flyter hon fram.

Trädtoppen bugar av hennes pustar, men han bryts inte. Han är av segt virke, heter det. Vinden och den starka trädtoppen står varandra nära, de varken kan eller vill göra varandra illa. Trädtoppen vill endast buga för vinden, och vinden vill endast känna hans bugning i sitt innersta.

Där de vara, och fylla sin del av jordens rytm. En liten yta, ett litet uns av alltet, en trädtopp och en vind.

Hörde du vågorna?

Har du suttit på en klippavsats och dinglat med benen
med vindar stökades i ditt hår
kände du vågornas skum kittla dina nakna fötter
såg du solstrålarnas färger bakom dina slutna ögonlock
kände du solvärmen mot din kropp?

Hörde du måsarnas skri
satt du kvar och såg molnens intågande
kände du vindens kraft
satt du kvar när regnet föll?

Hörde du vågornas möte med urberget
hårt, hårt
hörde du vrålet från den gamla skutan som om och om igen bugade sig under havets nycker?

Kände du hur stenen under dig vibrerade
kände du bergets kamp
mörkret över horisonten
satt du kvar?

Med krampaktigt grepp om klippkanten, rädd att kastas ut i det mörka
satt du kvar?


såg du ett mojnande hav
en hoppfull strandskata
en trevande solstråle?

Mina träd

Mina träd som skuggar ängen, ger rådjuren gömme och den betande älgen stöd. Mina träd som sover om vinter men vaknar sen. De står där de står tills de inte längre vill. Om kvällarna när inga människor syns samtalar de med varandra. Viskande så ingen ska bli misstänksam. Djuren hör, djuren förstår. Kan jag bo i din topp frågar skatan det ena trädet och trädet säger att det går bra. Mina träd står som en ring runt ängen, skyddar djuren, gräset och vinden.