Fåglarna

Det är fåglarnas tid nu
marsfåglar i mitten av april
sent omsider
fyller skogens korridorer av läte och låt
flyger med kvistar
hit och dit
människorna är på påsklov
ingen stör i fåglarnas hov

Nu är det brått
att visa upp sin granna hjässa
han gör sig till, den blå
men hon vill ha en annan ändå
fåglar hörs i tallens topp
och på björkens lägsta kvist
några är milda, vänliga och goda
andra är det inte kan jag förmoda

Skogen är blöt och doftar mossa och gran
inget annat hörs än fåglarnas tal
marsfåglar i april
väntan är äntligen över
skogsduvan har återvänt från söder

Nu när jag stått här en bra stund
mitt i fåglarnas nyväckta lund
vet jag
att något av det bästa med jorden
är att fåglarna bebor den

Simma

Ett stilla skärgårdshav och en stjärnklar ljummen natt. Din hand i min på en båt med motorn av. En tyst natt förutom måsarnas vingslag ovanför. Ett stadigt månljus att titta på. Dofterna av nattvatten och tång och din hud och kropp och ångan från en öppen termos med nattsvart kaffe. Om det blåser upp och jag faller överbord. Om jag glömmer bort hur man simmar och om jag sjunker till botten och ser månljuset sakta försvinna allt längre bort tills allt är mörkt. Om vi tappar bort varandra och jag är helt ensam när jag når botten. Om det händer, för det kan bli så. Då ska jag inte vara rädd. Jag ska tänka klart, ta det med ro. Låta vattnet skölja mig, föra mig vart än det vill. Jag ska inte vara rädd för däruppe lyser månen med hela sin lyskraft, banar väg för båten som driver hemåt mot ön. Ljuset i horisonten som ska gå upp snart och sedan ner och upp igen. Så ser jag dig plötsligt framför mig och jag minns att simma och jag simmar. Med månen som nattlampa trevar jag mig upp till ytan och där är du och hjälper mig upp. Ett stilla sommarregn faller ur ett ensamt sommarmoln för regndroppar på hav är det vackraste jag vet. Om jag faller överbord en stjärnklar natt när du är här bredvid, ska jag inte vara rädd men jag ska minnas att simma, simma mot ytan med månen som ledljus och hoppas du finns kvar och att du sträcker dig efter mig. Jag ska simma, jag ska inte ge upp.

Gamla stan

Ibland tänker jag på gamla stan och dess kullerstensgator och ojämna och olikfärgade fasader. Jag tänker att jag går där i gränderna och det är tidig morgon och solens första mjuka ljus speglar sig blygt i fönstergluggar och lyktor.

Doften av puls ligger kvar från kvällen innan, från uteserveringar och stråk.
Parfymdofterna, likt tunna trådar som besökarna lämnat när de vallfärdat hem i natten.

Nu ligger stenarna öde och det stillsamma kupar sina allvarsamma händer över staden i väntan på nattens och gryningens uppbrott. Sprickan som gör dag och det mjuka som blir skarpt.

Men ännu är det stilla i den vilande staden. I det morgonyra ljuset som håller mig varmt i famn och dofterna som fyller den tidiga morgonen. Ännu en stund är det bara jag här.

Tröst

Du sitter på en blåmålad pall i köket, i luft av sot och kvalm

Avskild och utom räckhåll
Mina fingertoppar försöker nå, du är sammanbiten men du vill ändå

Dina nakna fötter på åldrade plankor
Åldrade plankor och svåra tankar

Din hud är grå, ditt hår är långt, din mun är hård

Ingenting han återställas, det som är borta är så, endast tröst återstår
Ett litet skört och ensamt ord men stort nog om det når

Men tröst gömmer sig på glömda platser när ångest sprattlar likt en ål

Trösta mig, ber din blick

Ett hav av tröst måste komma nu och dra dig ut, eller omge dig och skölja dig och rädda dig

Tröst måste komma, men hur

ensamhet

ensamhet är alltid nära, något som bor här
en sorts oförmåga att höra till
att känna igen mig själv

men jag ser mig i ensamheten
och när den visar sig i dig

du är som jag, tänker jag då
du hyr också ut en liten del av dig,
till ett övergivet och resignerat barn

ensamhet väller ut
ett täcke över rummen fyllda av människor
ensam, även med dig
utanför, även här innanför

men ibland ser jag mig, i dig

fri

du är friare nu, du vet det
du var bunden
du var innestängd
men du är friare nu och sen kan du bli fri
du kliver ur den tunga filten
varv efter varv var du svept
varv efter varv öppnar du dig
de rådvilla lite klumpiga stegen du tog var inte dina
men nu går du
du går bort från något
eller
du reser dig upp och går
du är friare nu, du vet det
och snart är du fri

Vår pakt

Söndagsdepp
och den där jäveln, han var SÅ fräck
helgen var som en grå fläck
stress och press
gud jag är så less
sa du, och tårarna bara rann
tiden sprang
du sa du inget hann

livet är skit ibland
som en jävla brand
det finns tyvärr ingen lag
som skyddar mot en pestig dag
men här kommer ett förslag

jag kan bygga dig ett fort
hålla alla jävlar bort

där du kan repa dig
lita på mig
jag står vakt
det blir vår pakt

8 mars

ödsla nu inte för mycket tid på att förklara för väggen om strukturer
för väggen ser bara konturer,
färg och yta
allt den kan är att stå still och ryta
väggen står där den står
tills den av ålder rasa till sin egen-kära fasa
hälsa när du går förbi
”hej står du här ännu, nej nej du står inte i vägen för jag är trägen”

ödsla nu inte för mycket tid på att förklara för väggen
den står ju ändå bara där den står
lägg en stund på en syster nu syster
hon som är i rörelse, du vet
låna henne din elektricitet, din kapacitet
ödsla lite tid på en syster
hon som håller dig när du är dyster
hon som ser din verkliga lyster
kära syster ❤

Avtryck

Allt han ville var att synas
den enklaste av önskningar så svår att fylla
ett avtryck av mig, sa han och såg på
när världen snurrade runt några få

han var aldrig av girig sort
men också han ville få
en liten scen där han kunde stå
för en stund vara allt

men här i världen är det ofta kallt
ingen vågade låna ut sin plats
av rädsla att mista allt

allt han ville var att lämna spår
allt han ville få
en liten scen där han kunde stå