Tröst

Du sitter på en blåmålad pall i köket, i luft av sot och kvalm

Avskild och utom räckhåll
Mina fingertoppar försöker nå, du är sammanbiten men du vill ändå

Dina nakna fötter på åldrade plankor
Åldrade plankor och svåra tankar

Din hud är grå, ditt hår är långt, din mun är hård

Ingenting han återställas, det som är borta är så, endast tröst återstår
Ett litet skört och ensamt ord men stort nog om det når

Men tröst gömmer sig på glömda platser när ångest sprattlar likt en ål

Trösta mig, ber din blick

Ett hav av tröst måste komma nu och dra dig ut, eller omge dig och skölja dig och rädda dig

Tröst måste komma, men hur

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s