Därute

Det var långt efter midnatt när vi kom fram till ön. Mörker och tystnad mötte oss där. Inga sommarljud eller människoröster hördes utanför bilen, inga djur som prasslade i snåren. Hela ön låg begravd under en mjölkvit dimma med ett lock av tystnad ovanpå. ”Hur ska vi någonsin hitta till stugan i det här fuktiga mörkret”, sa Mattias. Han väntade inget svar, egentligen. Men han ville bryta tystnaden. Jag satt på passagerarsidan bredvid med mitt huvud lutat mot den svala rutan. ”Ingen aning”, sa jag. Mer kom jag mig inte för att säga även om jag också önskade jaga bort tystnaden som intagit bilen. Vi stod parkerade på en grusväg någonstans. Mattias sökte mobiltäckning för att få igång GPSen. Utanför bilen låg ett främmande landskap som nyfiket stirrade in på oss.

Vi hade sparat lite semester till nu, sista veckan i augusti. Den mest älskvärda tiden på sommaren. Varma och vackra augustihav att simma i och svarta stjärnklara nätter för kärlek och sömn.

Utanför fönstret låg alvaret öde sånär som på några enar som visade upp sig genom dimman. Nej vänta, något djur rörde sig därute. Jag vevade ner bilrutan för att bättre se. Något som såg ut att gå upprätt som en människa men var lång som en mast, bred som en buss och tunn som en glasskiva skred ljudlöst genom den vita sörjan, förbi enar som vajade ryckigt i en vind som levde sitt eget liv.
Mattias fattade dörrhandtaget för att stiga ut och leta staplar. ”Nej”, sa jag och la min hand på hans arm. ”Något är därute”. Mattias lutade sig över mig för att komma åt att se ut genom mitt fönster. En lång stund tittade vi ut tillsammans, med våra ansikten och kroppar helt nära varandra. Därute låg allt åter öde och vinden hade stillat sig. ”Det var nog bara inbillning”, sa han. ”Ja”, sa jag. Hans närhet berusade mig ännu, kände jag. Tänk om vi skulle dö här, tänkte jag. Jag slogs genast av vilken märklig tanke det var. Mattias gick ut, jag såg honom gå runt utanför bilen med mobilen i sin hand sträckt mot skyn. Jag skrattade till för han såg lite rolig ut, desperat på något vis. Själv kände jag mig mest trött. Jag satt med huvudet mot rutan och kände hur sömnen trängde på. Genom sömndrucken vy såg jag vinden tillta därute på alvaret. Enarna vajade än hit, än dit och plötsligt var den långa gestalten där igen och den rörde sig framåt genom dimman lika ryckigt som enarna vajade.

Men min kropp ville bara sova och mina ögon blunda. Så jag blundade, och jag somnade.

Jag vet inte vad som hände efter det, men allt känns annorlunda nu. Jag vet inte om jag någonsin vaknade, kanske sover jag än.



PS. Detta är en skrivövning. Jag har #fortsättmeningen ”Det var långt efter midnatt när vi kom fram till”, en skrivutmaning från @ordkollektivet på Instagram.

2 reaktioner till “Därute

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s