Står kvar

Dimman omslöt röken och lukten av den sura veden. Träden och annan växtlighet skapade tillsammans en barriär, en hinna, vilken röken inte kunde tränga igenom. Den var fast. Och jag var fast i den. Den luktade död, ruttet. Som ett hus som förfaller. Vars brädor sakta förvandlas till en flisig sörja.

Inuti dimman var allt så tyst. Endast ett dovt surrande ljud från en felande gatlampa hördes. Lukten från vedröken satte sig i mitt hår, i mina kläder, i mina lungor.

Jag bara stod där som om jag ingenting kunde eller förmådde. Som om jag inte var härskare över min egen kropp eller mina egna tankar. Jag ville gå, men stod kvar.

Jag står kvar.

Lyssna på dikten