Väder, oh väder

Det hällregnar och i himlen knakar fogarna, öronbedövande. Det läcker vatten från hängrännorna och vindarna skakar träden, huset, och bordet och blomkrukorna på altanen.
Jag blir rädd, men samtidigt glad. Vild på något vis.
När väder som detta bedarrar blir jag alltid besviken, ”Jaha, var detta allt?” tänker jag då.
Det känns som om all infrastruktur ska stanna upp, stängas av. El och vatten. Och att vägarna ska bli översvämmade och sjukhusen och mataffärerna bomma igen.
Som om jag får reda mig själv, bäst fan jag kan.
Det är detta som gör mig rädd, denna olustiga känsla av hur bräckliga vi är. Människorna, små så små.
Jag känner mig ensam då (med darr på rösten).
Men jag känner mig också ensam då (klappar mig på bröstet likt Tarzan).

Nu är det endast några enstaka droppar som faller därute. Eftersläntrarna. Endast ett svagt muller hörs i horisonten.
”Vart det inte mer?”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s