Den lilla

Den lillas hand låg stilla. Hans händer omslöt den likt ett värmande täcke. Han svalde gång på gång för i halsen stockade sig gråten. Den lillas kropp var tyst nu och ansiktsdragen tomma.

Människorna talade om frid, men den lilla såg ensam ut där hon låg, omgivet av allt det vita.

För några tusen andetag sedan hade där funnits nyfikenhet i den lillas ögon. Och en iver att finna nästa ögonblick.

Nu hade den lilla somnat och hennes värld, han och hon, var alldeles förtvivlat övergiven.

Han visste varken ut eller in. Hon förstod inte hur hon skulle mäkta med att andas. Hon sa att luften var tom nu när den lillas andetag inte längre virvlade runt i den.

Han förstod. Han ville heller inte andas den syrefattiga luften.

Han ville att den lilla skulle andas igen.

Ingenting gick längre att förstå. Livet som pågick runtom gav ingen notis om dem. Livet slog sig vidare, såsom bäcken om våren.

Likt två vilsna löv fångade i vindens ryckiga famn tog de sig fram genom att stirra på trottoarkantens vita linje. Varandras händer höll de i så hårt de kunde, för stadgans skull.

De hade lämnat den lilla nu. Aldrig mer att känna hennes mjuka händer och varma andedräkt i sina ansikten.

I staden rörde sig människorna. Kanske var de på väg hem för att fira att arbetsveckan var till ända.

För han och hon var livet de skapat till ända.

Snart skulle huset i vilket de bodde torna upp framför dem. Bostaden de köpt när den lilla ännu var ofödd. Här skulle den lilla växa sig stor, var det tänkt. Här skulle den lilla leka och sova och äta, var det tänkt. Sitta vid ett skrivbord och göra läxor. Stå framför en spegeln och ordna frisyren. Här skulle den lilla ha fyllt sju, tolv och femton år.

Hans händer var fortfarande sammanfogade med hennes när de steg in i hissen. Dörren smällde igen bakom dem. Paniken rusade genom hans kropp. Rädsla för att den lilla skulle klämma sig.

Men så mindes han att där inte fanns någon liten att skydda längre.

Han blev stillastående i hallen och kände hur hon drog sig ur hans grepp. Med skugglika rörelser smög hon förbi honom och fram till den lillas sovrumsdörr och stängde den.

Han blickade ut över lägenheten och tänkte att det var märkligt att en så stor del av hemmet syntes från just den punkt där han nu stod. Köket och köksbordet där två halvfulla koppar stod kvar och sängen som stod obäddad i det ännu mörklagda sovrummet. I det här hemmet hade han först varit en person men blivit en annan.

Vem skulle han bli nu? Vem skulle han vara?

Han såg henne sitta i ena änden av soffan men den blommiga kudden i famnen. Hon tryckte den mot sitt bröst. Det fanns desperation i hennes omfamning. Han såg hennes smärta och det var den smärtsammaste smärta han någonsin sett. Aldrig mer skulle hon hålla den lilla mot sin kropp.

Och han skulle aldrig mer få se dem tillsammans.

Han satte sig intill. Han förstod att han skulle bli påmind om den lilla i hennes rörelser, i hennes ansikte. Han blev påmind nu. Kanske skulle hon se den lilla i honom. Kanske skulle smärtan till slut bli outhärdlig. Påminnelsen olidlig.

Han lösgjorde försiktigt hennes ena hand. Han lät sina fingrar tränga in mellan hennes.

Hennes hand var varm. Hennes andetag var tunga och tårar rann ner för hennes kinder.

Utanför fönstret hade solen gått ner. Motorljud och människoljud från gatan hade tystnat. Rummet var förlagt i dunkel och hennes kropp hade sjunkit ihop en aning, huvudet var lutat bakåt. Hon sov.

– Jag hoppas du får sova i miljoner år, viskade han. Det var det kärleksfullaste han kunde komma på att önska henne. Det var det han önskade sig själv. Att få sova i miljoner år.

Han visste att morgonen snart skulle komma. Att fåglar skulle vakna. Att ljudet från staden återigen skulle höras och att allt därute skulle fortsätta som vanligt.

Han kände hur tröttheten tog honom. Han lät sin kropp sjunka ner i den mjuka soffan och sitt huvud landa i hennes knä. Låt mig sova i miljoner år, bad han.

Tunga, sovande andetag hördes i hemmet. Hemmet som var hans och hennes och den lillas. Allt annat var tyst.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s