En ensam trast i sorgeskrud
vakar över fälten
ett litet barn
med mycket kvar
novembermörkret gömmer
Så mången önskan
fylld av hopp
Gryningsljus vill frälsa
men solen
den gick aldrig upp
Tystnat har hans ljusa skratt
kvar finns endast klanglös dimma
och längtan efter lindring,
en barmhärtig timma
lilla plankton 