Vemodsskugga

Det är skymning och gångvägen framför mig är nyplogad och sandad, kantad av vita vallar. Gatlamporna blinkar några gånger sedan vaknar ett gult sken.

Himlen bär en rosa slöja som skvallrar om att dagen tillhört solen. Det är inte kallt. Snön på mina skor har töat och mina strumpor är blöta. Mössan känns för varm.

På tall och gran vilar mjuk, tung snö. Det luktar plogbil, och vedeld från en skorsten. Det är tyst här och inga människor syns till.

Vemod smyger tätt intill. Ett minne, men jag vet inte av vad. Ljuset, snön, träden, tiden och luften påminner mig om något men jag minns inte om vad. Endast känslan finns kvar.

Något gömt, något sedan länge glömt lämnar en skugga av vemod. En vemodsskugga.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s