Hela min värld

Det är alldeles tyst i området, studsmattorna ligger öde på de små tomtplättarna häromkring. Alla barnfamiljer har åkt iväg på påsklov i fullpackade bilar till lånade sommarstugor och släktingar på landet.

Inget studs, inget spring och inga grälande föräldrar eller skrattande barn.
De har alla tagit med sig det nödvändigaste, satt sig i sina bilar och rest iväg ett tag.

Jag är kvar och det påminner mig om sommaren.

Sommaren som slår ut och drar med sig människor på äventyr och semestrar. Grannfamiljer som packar sina bilar överfulla och köar på Ölandsbron eller äter på Max i Vansbro eller vad de nu gör.

Jag blir kvar här för det är nu förortslivet är som bäst.

Grannarnas inre river och längtar efter att komma iväg och jag tänker ska ni inte åka snart. Ta med era telningar och tonåringar för jag vill se skatungarna våga sig fram och leka i hundarnas vattenskål och jag vill springa ut i regnet i bara underkläder för att slita med mig tvätten som torkat ute på vindan och snabbt snabbt springa in igen.

Jag vill tassa runt i skogen och stirra på en ekorre som springer upp och ner och tjattrar på mig att dra vidare. Då kan jag ta en promenad ner till centrum utan att knappt möta nån.

Jag kan sitta på balkongen om kvällen och lyssna på repeat från någon tonårsfest långt bort. Hundarna blir lite nyfikna och skäller ett par skall. Men vad gör det när inga grannbarn sover här bredvid, de ligger i en sovsäck i Norrland eller i en stuga på Böda camping eller vart de nu är.

Jag kan somna med balkongdörren öppen och bli väckt först fram på dagen av mig själv. Inga bandyklubbor som drar eller dåligt pumpade bollar som slår.

Jag kan lyssna på ljuva livet, jag kan analysera en solnedgång som om den bestod av allt. Jag kan låtsas att jag har all tid i världen, låtsas att jag är 25 och att det här, det här
är hela min värld.

Äntligen lite tystnad

Äntligen lite tystnad, ut och bort från vägar och hus
och fotbollsplaner.


Äntligen lite tystnad här hos de kala träden
och gräset som ligger platt efter snön som nyligen smält.
Äntligen lite tystnad här där luften är ny,
inte återanvänd av tusen människor och bilar
och minst fyra bussar i halvtimmen.


Äntligen lite tystnad men fåglarna låter förstås en del,
men vad gör det.


Här är luften hög och fågelljuden är väl ändå trivsamma.
Äntligen lite tystnad sånär på fåglarna,
och blåsten som tjuter.
Och de skällande hundarna som leker på fältet
och mannen som kallar på dem med en visselpipa som skriker.


Äntligen lite tystnad när jag kommer hem förutom fläkten som surrar
och trafiken utanför mitt fönster.


Äntligen lite tystnad
när jag är död och begraven
men dit ner vill man sannerligen inte bli dragen.

Rullar bort

Jag sitter i en tågkupé
och tittar ut på er

Ni står på perrongen
tillsammans alla tre

Ni skrattar och ni kramas
era ögon ler

Jag sitter här och känner
hur tåget sakta går

Jag tänker jag ska vinka
men ni hinner inte se
och egentligen, är jag glad för er

Nu rullar tåget ut
och bort

Nu syns jag inte mer

Eyvind Johnson

Häromdagen satt jag håglös i min stol. Jag satt, slapp och hängande och kände endast tristess och frustration över det som låg framför mig. Jag ville känna engagemang, eller någon sorts driv. Jag ville framåt men jag satt fast.

Den sortens situation där tankeutbyte med rätt person kan spela en avgörande roll.

Jag känner så ofta numer, att jag inte har någon att prata med. Jag är inte den ensammaste människan i världen, det finns människor i min värld att prata med. Men ibland vill jag prata om något särskilt, med en person som också vill prata om detta särskilda. Precis där, precis då.
Och någon sådan finns inte i mitt liv just nu.

Vi människor är ofta på olika platser i tid, olika steg i vårt liv. Det är inte alltid enkelt att finna någon eller några som vill ta samma kliv, eller ens som har frid nog att sitta ner och samtala.

Men det var inte om detta som mitt inlägg skulle handla utan om författaren Eyvind Johnsson.
Jag börjar om.

Häromdagen satt jag håglös i min stol. Jag satt, slapp och hängande och kände endast tristess och frustration över det som låg framför mig. Du vet hur blicken börjar vandra och tankarna fly. Kroppen sjunker allt längre ner i stolen och den egna närvaron blir alltmer vag.

Jag reste mig upp, sträckte på mig och min blick drogs mot bokhyllan som tapetserar ena väggen här. Böcker som jag älskar och böcker som jag ger blanka fan i. Böcker som jag ogillar men inte kommit mig för att göra mig av med. Men mest böcker som jag älskar.

Mitt i en bokrad stod en lite äldre bok, kanske ett loppisfynd men än mer troligt ett arvegods efter min mamma. Svenska diktarhem från 1965, författad och fotograferad av Rolf Yrlid och Ola Terje.

Denna helt underbara bok med sina fantastiska (om än korta) berättelser om svenska litteraturpersoner och deras hem. August Strindberg och Selma Lagerlöf och många fler. Varvat med mustiga svartvita fotografier föreställande pampiga bokhyllor och intressanta skrivplatser.

I den presenteras också Eyvind Johnson. Tyvärr mycket fåordigt men boken är i första hand tänkt att vara visuell. Det är fotografierna som är stommen.

”I natt drömde jag om Paris – för längesen, på 20-talet.” Så börjar avsnittet om Eyvind Johnson och orden är ur en av författarens resedagböcker/resebrev. Under många år arbetade författaren med att skriva reseskildringar på uppdrag för olika tidningar. Eyvind Johnson skrev vackert och utan krusiduller. Han berättade om det han såg och lade detta tillrätta i sådant han visste och förstod om sin samtid. Hans brev kanske var precis sådana brev man vill ska dimpa ner i brevlådan en regnig eftermiddag.

Men, även om jag tycker att min nya bekantskap med Eyvind Johnson är mycket trevlig så kan jag inte sudda ut sådant jag hört om författaren i andra sammanhang. Hur var det nu med Eyvind Johnsons syn på kvinnor? Så som den uttrycks i bland annat Bara genom breven till dig, vän! Och hur var det med brevvännen Rudolf Värnlunds antisemitiska skrivelser publicerade i samma bok? Och delade Johnson i så fall Värnlunds uppfattning? Tanken slår mig: borde jag låta bli att läsa Eyvind Johnson av dessa skäl? Men nej, jag lät inte bli.


Visste du att Eyvind egentligen hette Edvin Verner? Det var ur dessa två namn han skapade Eyvind. Han gjorde sig ett namn!

Eyvind Johnson föddes och växte upp i Norrland. Där levde han under mycket enkla förhållanden, bland annat som fosterbarn. När han blev äldre blev han politiskt aktiv och skrev bland annat för tidningen Brand. Eyvind Johnson bodde många år i Berlin och Paris. Språk lärde han sig på plats och trots att han inte hade någon formell utbildning i franska kom han att översätta bland annat Jean-Paul Sartre och Jules Verne till svenska. Johnson blev ledamot i Svenska akademien (stol 11) 1957 och mottog nobelpriset i litteratur 1974. Det finns så mycket mer att berätta om Johnson, men allt har redan skrivits bättre av andra. Längre ner finner du ett par utdrag ur Resebrev 1921 – 1952. Är du historieintresserad är denna bok ett verkligt fynd eftersom läsaren får ta del av så mycket detaljer ur den samtid i vilken Eyvind levde. Han befann sig som sagt under en tid i Berlin och skildrar därför just denna verklighet, där och då. Man kanske med fördel kan tänka sig att man förflyttar sig själv i tid när man läser honom.

Men Eyvind Johnson skrev också andra verk och kanske är han mest känd för Romanen om Olof (1934 – 1937) men jag är nyfiken på De fyra främlingarna (1924), en novellsamling som också var Johnsons debutbok. Men den kan nog bli svår att få tag på. (Länkarna går till wikipedia).

Mer information om Eyvind Johnson finns på Litteraturbanken
Och på Wikipedia

I mitt håglösa tillstånd häromdagen blev Eyvind Johnson min samtalspartner och det tackar jag för.

ensamhet

ensamhet är alltid nära, något som bor här
en sorts oförmåga att höra till
att känna igen mig själv

men jag ser mig i ensamheten
och när den visar sig i dig

du är som jag, tänker jag då
du hyr också ut en liten del av dig,
till ett övergivet och resignerat barn

ensamhet väller ut
ett täcke över rummen fyllda av människor
ensam, även med dig
utanför, även här innanför

men ibland ser jag mig, i dig

fri

du är friare nu, du vet det
du var bunden
du var innestängd
men du är friare nu och sen kan du bli fri
du kliver ur den tunga filten
varv efter varv var du svept
varv efter varv öppnar du dig
de rådvilla lite klumpiga stegen du tog var inte dina
men nu går du
du går bort från något
eller
du reser dig upp och går
du är friare nu, du vet det
och snart är du fri

Vår pakt

Söndagsdepp
och den där jäveln, han var SÅ fräck
helgen var som en grå fläck
stress och press
gud jag är så less
sa du, och tårarna bara rann
tiden sprang
du sa du inget hann

livet är skit ibland
som en jävla brand
det finns tyvärr ingen lag
som skyddar mot en pestig dag
men här kommer ett förslag

jag kan bygga dig ett fort
hålla alla jävlar bort

där du kan repa dig
lita på mig
jag står vakt
det blir vår pakt

Äiti

Jag står utanför den här dörren som en gång var blå. Färgen är gammal nu och blekt, nästan grå. Handtaget är slitet och har förlorat sin glans. Dörren har hängt och jag måste dra med hela min kroppstyngd för att få den öppen,
och trycka hela min kropp mot den för att få den stängd.

Bakom dörren som en gång var blå bodde förut en gammal man. Han var förstås inte alltid gammal, en gång var han ung,
barn till och med när han kom från Finland till Sverige som krigsbarn.
Han växte upp här i byn och han var alltid vänlig,
nickade och log mot de han mötte.
Folk i byn nickade och log mot honom också, men mer än så var det inte.

Bakom den blå dörren levde mannen hela sitt liv.
Han hade en röd Saab på 90-talet som han åkte till fjället med,
annars var han oftast kvar här i byn.
Förutom när han arbetade på fabriken i stan.
Han redde sig själv.

Folk såg honom cykla förbi.

Mannen bakom den blå dörren bodde ensam.
Men han hade en vän, kvinnan som ägde caféet i stan.
Kvinnan som ägde caféet i stan var allas vän för hon var väldigt trevlig och omtänksam.
Men mest var hon mannens vän.
Det var nog bara hon som kom innanför den blå dörren på den tiden, förutom mannen själv.
När kvinnan många år senare lämnade över caféet till sin dotter brukade hon vara hos mannen oftare, kanske bodde hon där till och med.

Hon handlade i mataffären åt mannen och hon pysslade om de vackra rosorna som slingrade sig runt den blå dörren på den tiden.

När mannen avled anordnade hon hans begravning, sen återvände hon till stan.

Kort därefter blev kvinnan sjuk och dog.

Jag träffade kvinnans dotter nyligen, vi pratade en stund om hennes mamma
och om mannen bakom den blå dörren.
Hon berättade att han brukade sitta vid ett fönster ibland när det regnade, det fönster som blickade ut över grusgången.
När det stänkte regndroppar mot glaset sena höstkvällar brukade han sitta med huvudet tryckt mot den kalla rutan.
Han brukade tala tyst för sig själv där han satt ”äiti äiti”, sa han, mamma mamma.
Han satt där vid fönstret och väntade.
När regnet gjorde utsikten suddig och tystnaden tystades av regnet. 
Han väntade på äiti,
ännu, trots att nästan en livstid passerat.

Han väntade på att äiti skulle komma och hämta hem honom till Finland.
Hämta honom från den elaka fosterpappan,
och fostermamman som bara ville skydda och älska sitt eget förlorade barn.

Äiti äiti, men hon kom ju aldrig.